Jag ska berätta en väldigt känslig grej. Jag lider/har lidit av svår akne.
Jag fick min första finne när jag gick i tvåan, (!), i trean började det komma mer och mer, så från fyran till ungefär början av nian har jag lidit, notera lidit, av akne, finnar.
Jag vet inte hur många gånger jag har gråtit mig själv till sömns för att jag mått så dåligt över det. Mina vänner brydde sig inte ; " det syns inte", "man märker det inte", " du är fin ändå". trots att de orden ska hjälpa, så sårade det bara ännu mer. jag visste ju själv hur jag såg ut, och att det syntes. det var ju inte bara några få, utan det var över hela ansiktet. jag blev ledsen när någon pratade om det även om det inte handlade om mig, så träffade det mig ändå. jag kände/känner mig så otroligt ful. och äcklig. typ smutsig och fet.
Jag vågade inte be om hjälp. min mamma tjata på mig att vi skulle gå till läkaren osv. det gjorde så fruktansvärt ont. jag ville ha hjälp, egentligen. men jag vågade inte. jag skämdes. och allt blev så mycket värre när hon påpekade det.
Jag försökte gömma mitt ansikte, med mitt hår eller kanske en handduk, jag ville knappt visa mig ute.
jag klandrar inte min mamma, hon ville bara mitt bästa. och det är jag tacksam över nu.
Så en dag vågade jag. vi gick till en läkare. började på en kräm, och det skulle bli bättre redan efter ett par veckor. jag var så förhoppningsfull. äntligen skulle jag bli av med det !
men så fel jag hade. krämen förbättrade ingenting, jag såg ut som vanligt i ansiktet. jag mådde bara sämre och sämre. jag blev så fruktansvärt besviken.
Så vi gick tillbaka, igen, och igen, och igen, och igen. Jag vet inte hur många gånger jag besökte läkaren eller hur många jag fick träffa. Ingenting hjälpte. jag vet inte hur många krämer jag fick testa. ingen av dem fungerade.
Det första pillrena gick fick hette tetralysal. de var skit stora och jag trodde aldrig jag skulle få ner dem. man fick inte äta något med mjölk i , jag fick knappt äta någonting. jag hade verkligen hopp då.
jag åt tetralysal i tre år. först blev det lite bättre. sedan blev det värre.
just då hade jag inget självförtroende. jag mådde så fruktansvärt dåligt. men jag gömde det. jag ville inte ha medlidande. det vill jag fortfarande inte. jag skämtade bort min "sorg". jag visade mig inte svag. ingen märkte något.
jag höll på att ge upp. nej, inte ge upp livet, men jag blev deprimerad. men jag döljde det fortfarande. jag var ledsen konstant. jag kunde börja gråta när som helst. jag hatade mig själv. jag tycker fortfarande inte om mig själv.
ljuspunkten kom när jag fick åka till göteborg och besöka en riktig läkare. jag fick nya piller som hette Roaccutan. Det är väldigt starka tabletter. man kunde till och med få depression och självmordstankar, så jag var lite skeptiskt först. men jag var ju samtidigt desperat. jag orkade inte mer.
det tog ett tag innan jag såg en förbättring. men när jag gjorde det började jag må bättre. det tog nästan ett år innan alla finnar var bort. dock har jag fortfarande ärr kvar från dem, men det viktigaste för mig var att de var borta. allt blev så mycket bättre !
trots att allt är/var borta, så är jag fortfarande så jävla känslig. jag blir ledsen och sårad så fort jag hör någon säga typ "åh nej jag har fått en finne!", "syns mina finnar?" och liknande. det gör så jävla ont.
och nu till the worst part. det är på väg tillbaka. jag har sett mig själv i spegeln. jag ser det. dem där jävla finnarna. och jag orkar inte med en sådan period igen. jag började tänka på det när jag fick en kommentar här om dagen " du har finnar". ni ska bara veta hur ledsen, arg, sårad jag blev. jag satt och grät tyst på bussen. ni har ingen aning om hur jobbigt det är. och jag hatar mig själv, för det är mitt fel.
jag har sagt till min mamma att vi ska boka tid igen. för om det börjar igen vet jag inte vad jag gör..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar