Det var nog det svåraste jag gått igenom. Stina satt i mitt knä i bilen, försökte gömma sig i mina armar. När vi kom in hos veterinären. Det var så fruktansvärt jobbigt. Jag bet mig i läppen för att inte börja stor lipa. När det var dags att söva henne var jag tvungen att gå ut. Jag kunde inte hålla mig. Jag satte mig i bilen och bara grät. Jag ville inte se henne. Det var för svårt. Efter ett tag kom jag på mig själv. Det var sista gången jag skulle få se henne. Så jag sprang in igen. Jag höll henne i min famn tills hon somnade in.
Det var så jobbigt. Jag försöket fortfarande förstå att hon inte finns längre. Men jag vill inte att hon ska lida. Och det fanns ingenting att göra. Men det är svårt. Så jävla svårt. Ett sista hej då.
Så därför hoppas jag att ni förstår att jag kommer vara lite frånvarande ett tag. För att försöka smälta allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar